2018

Skraeckoedlan med sin tredje fullängdare, Eorþe ('Earth') på Fuzzorama Records. 2009 hördes ödlans vrål för första gången eka över den skandinaviska tundran, startskottet för ett av de mest ambitiösa och multidimensionella band att träda fram ur nordens skogar på senare år. Från psykedelia och progressiv rock bygger de häpnadsväckande världar fyllda av mystik och kryptozoologiska väsen, sinneslandskap i eskapismens rofyllda tecken. Deras hittills mest fulländade skapelse har släppts lös på jorden. Eorþe ('Earth').

Ultimate Disco [Digipack / 4 CD]

Chris Rea har gjort sig känd för sin skrovliga röst, sina bluesiga gitarrer och för sina skönt jazziga låtar. Han har under årens lopp spottat ur sig superhitas som bland annat "Road To Hell", "On The Beach", "Fool (If You Think It's Over)" och "Joesephine". Samtliga dessa är självklart med på denna best of-platta. Som ytterligare grädde på moset har Rea även slängt med fem låtar inspelade live på Montreux Jazz festival. Släpps som en snygg digipak.

Faithfull Marianne: Negative capability 2018 [Digipack / CD]

Innehåller albumen:<br/><br/>Armchair Theatre (1990) <br/>Zoom (2001) <br/>Longwave (2012) <br/>Mr. Blue Sky (The Very Best Of Electric Light Orchestra) (2012) <br/>Electric Light Orchestra Live (2013)

Digipack.<br/><br/>Anna von Hausswolffs fjärde studioalbum 'Dead Magic' skrevs under sommaren 2016 i hennes hem i Göteborg och spelades in året efter i Köpenhamn. Majoriteten av albumet spelades in med<br/>den gigantiska 1900-tals orgeln i Köpenhamns Marmorkirken, en av Skandinaviens största kyrkor vars kapell är inspirerat av den majestätiska Peterskyrkan i Rom. Dead Magics fem spår sträcker sig över 47 minuter och 20 sekunder och är producerad av Randall Dunn, känd för sitt arbete med ikoniska band som Sunn O))), Earth och Wolves in the Throne Room. Det är en episk och ödesmättad produktion som vägrar att tilldelas en simpel genre. Än en gång överträffar Hausswolff sig själv i sitt musikaliska utforskande av extrema motsatser. Liv och död, förtvivlan och hopp, avgrund och paradis.

Albumet "Firepower" är gruppens artonde studioalbum. Plattan inbegriper fjorton klassiska metallåtar som har producerats av bandets sedan länge trogne vän och kreativa vapendragare, Tom Allom, tillsammans med Grammy-vinnande producenten Andy Sneap. Allom står bakom samtliga releaser av Judas Priest mellan åren 1979 och 1988 inklusive klassiker som "Unleashed in the East", "British Steel", "Screaming for Vengeance" och "Defenders of the Faith".<br/><br/><b>RECENSION</b><br/><br/><p class="rnr-4"><br/>Det har gått tre år sen Judas Priest stod på svensk mark för vad vi trodde skulle bli sista gången. Redan då hade bandet en återvunnen energi som saknats tidigare. Rob Halfords sång var mer imponerande än på länge och allt tydde på att bandet skulle lämna oss med flaggan högt. Ack så fel man hade dock, för i sommar återvänder de ännu en gång till Sverige och Sweden Rock Festival. Med dessutom en ny skiva i bagaget, bandets artonde i ordningen.<br/><br/>Föregående skivsläpp, "Redeemer of Souls" och "Nostradamus", är i mitt tycke ganska så mediokra. De innehåller en salig blandning låtar som dels imponerar och dels passerar helt obemärkt. Märk då min förvåning när tre singelsläpp från "Firepower" tyder på en skiva som faktiskt återspeglar den återvunna energin jag tidigare pratade om.<br/><br/>Tre låtar, tre singlar som troligtvis är mycket strategiskt valda, då man redan där förespråkade den 2018-års epos som Priests senaste skiva är. Att "Firepower" inte innehåller ett enda svagt spår är något jag förhoppningsvis får medhåll för och som bevisar att Judas Priest är tillbaka, starkare än någonsin och levererar en skiva som man aldrig hade förväntat sig av dessa hjältar år 2018.<br/><br/>Inledande titelspår "Firepower" är allt man någonsin önskat från en öppningslåt. Ribban ligger skyhögt redan här och sätter prägel för resterande spår. Efterföljande "Lightning Strike", som också var första singeln, påminner om forna stjärndagar och "Evil Never Dies" låter som en låt som hade kunnat platsa galant på "Painkiller".<br/><br/>Vad jag verkligen älskar med detta band är att man inte är rädd för att ta ut svängarna och blanda hårda, snabba låtar med lugnare och mer känslosamma. Från "Evil Never Dies" till "Never The Heroes" och från "Lone Wolf" till avslutande ballad "Sea of Red". Alla komponenter finns där.<br/><br/>Det märks att senaste tillskottet Richie Faulkner har blivit varm i kläderna vid det här laget och samspelet med Glenn Tipton går inte att ta miste på. Det svänger något så in i bommen! Gång på gång bevisar Rob Halford vilken metal gud han verkligen är med de klassiska falsettskriken som får nackhåren att resa sig i låtar som "Evil Never Dies", "Necromancer" och personliga favoriten "No Surrender" som bara bevisar att han fortfarande kan!<br/><br/>Ljudbilden signerad producenten Tom Allom, som arbetat otaliga gånger med bandet tidigare och Andy Sneap har definitivt bidragit till det resultat som når oss. Det är snyggt polerat, med de rätta elementen vid sin plats.<br/><br/>Jag är fräck nog att våga påstå att detta är den bästa skiva Judas Priest gjort sedan 1990-års "Painkiller" och som definitivt fortsätter bära Priest-fanan högt.<br/><br/><b>Bästa låtar:</b> Firepower, Never The Heroes, No Surrender<br/><br/><b>Effie Trikili</b><br/><a href="http://www.rocknytt.net">ROCKNYTT</a>