2018

Albumet "Firepower" är gruppens artonde studioalbum. Plattan inbegriper fjorton klassiska metallåtar som har producerats av bandets sedan länge trogne vän och kreativa vapendragare, Tom Allom, tillsammans med Grammy-vinnande producenten Andy Sneap. Allom står bakom samtliga releaser av Judas Priest mellan åren 1979 och 1988 inklusive klassiker som "Unleashed in the East", "British Steel", "Screaming for Vengeance" och "Defenders of the Faith".<br/><br/><b>RECENSION</b><br/><br/><p class="rnr-4"></p><br/>Det har gått tre år sen Judas Priest stod på svensk mark för vad vi trodde skulle bli sista gången. Redan då hade bandet en återvunnen energi som saknats tidigare. Rob Halfords sång var mer imponerande än på länge och allt tydde på att bandet skulle lämna oss med flaggan högt. Ack så fel man hade dock, för i sommar återvänder de ännu en gång till Sverige och Sweden Rock Festival. Med dessutom en ny skiva i bagaget, bandets artonde i ordningen.<br/><br/>Föregående skivsläpp, "Redeemer of Souls" och "Nostradamus", är i mitt tycke ganska så mediokra. De innehåller en salig blandning låtar som dels imponerar och dels passerar helt obemärkt. Märk då min förvåning när tre singelsläpp från "Firepower" tyder på en skiva som faktiskt återspeglar den återvunna energin jag tidigare pratade om.<br/><br/>Tre låtar, tre singlar som troligtvis är mycket strategiskt valda, då man redan där förespråkade den 2018-års epos som Priests senaste skiva är. Att "Firepower" inte innehåller ett enda svagt spår är något jag förhoppningsvis får medhåll för och som bevisar att Judas Priest är tillbaka, starkare än någonsin och levererar en skiva som man aldrig hade förväntat sig av dessa hjältar år 2018.<br/><br/>Inledande titelspår "Firepower" är allt man någonsin önskat från en öppningslåt. Ribban ligger skyhögt redan här och sätter prägel för resterande spår. Efterföljande "Lightning Strike", som också var första singeln, påminner om forna stjärndagar och "Evil Never Dies" låter som en låt som hade kunnat platsa galant på "Painkiller".<br/><br/>Vad jag verkligen älskar med detta band är att man inte är rädd för att ta ut svängarna och blanda hårda, snabba låtar med lugnare och mer känslosamma. Från "Evil Never Dies" till "Never The Heroes" och från "Lone Wolf" till avslutande ballad "Sea of Red". Alla komponenter finns där.<br/><br/>Det märks att senaste tillskottet Richie Faulkner har blivit varm i kläderna vid det här laget och samspelet med Glenn Tipton går inte att ta miste på. Det svänger något så in i bommen! Gång på gång bevisar Rob Halford vilken metal gud han verkligen är med de klassiska falsettskriken som får nackhåren att resa sig i låtar som "Evil Never Dies", "Necromancer" och personliga favoriten "No Surrender" som bara bevisar att han fortfarande kan!<br/><br/>Ljudbilden signerad producenten Tom Allom, som arbetat otaliga gånger med bandet tidigare och Andy Sneap har definitivt bidragit till det resultat som når oss. Det är snyggt polerat, med de rätta elementen vid sin plats.<br/><br/>Jag är fräck nog att våga påstå att detta är den bästa skiva Judas Priest gjort sedan 1990-års "Painkiller" och som definitivt fortsätter bära Priest-fanan högt.<br/><br/><b>Bästa låtar:</b> Firepower, Never The Heroes, No Surrender<br/><br/><b>Effie Trikili</b><br/><a href="http://www.rocknytt.net">ROCKNYTT</a>

Digipack.

Danielsson Lars/Paolo Fresu: Summerwind 2018 [Digipack / CD]

Med Craig Goldy i spetsen släpper bandet Dream Child sin debut. Bandet består dock av idel veteraner, eller vad sägs om följande; på gitarr Craig Goldy (ex DIO), på trummor Simon Wright<br/>(ex AC/DC, ex DIO, Operation: Mindcrime), på bas Rudy Sarzo (ex Whitesnake, ex Ozzy, ex DIO), på gitarr och keyboards Wayne Findlay (ex MSG) och sist men inte minst Diego Valdez (Helker) på sång.<br/><br/>Goldy har skrivit större delen av låtmaterialet och han säger sig ha hämtat inspiration från sitt mångåriga samarbete med legendaren Ronnie James Dio som var hans mentor och vän. Faktum är att albumtiteln är hämtad från en text skriven av Dio.<br/><br/>Detta är hårdrock som respektfullt har hämtat inspiration från de stora och tongivande banden från 70 och 80-talet, och som vilar tungt på de fyra grundpelarna; melodier, starka texter, utsökta riff och en fantastisk sångare. Mumma för alla som älskar Dio, Rainbow och tidiga Deep Purple.

"e.s.t. Live in London" markerar tioårsdagen av Esbjörn Svenssons tragiska och allt för tidiga bortgång, 14 juni 2008. Det är det första albumet som ACT släpper med e.s.t. sedan dödsfallet. Under de tio år som gått har det blivit allt tydligare vilket otroligt viktigt avtryck trion med Esbjön Digipack.<br/><br/>Svensson, Dan Berglund och Magnus Öström på den internationella jazzscenen.<br/>Inspelningen är gjord inför ett fullsatt Barbican Centre, då trion stod på toppen av sin karriär, både kommersiellt och musikaliskt. Året efter följde en världsturné med över 100 konserter i 24 länder, inför totalt drygt 200 000 människor i publiken. Samma år prydde de som första europeiska band någonsin det amerikanska musikmagasinet Downbeats förstasida.<br/> <br/>Efter konserten i Barbican Centre var Independents recensent Stuart Nicholson tydligt berörd av det han hade fått uppleva:<br/>Esbjörn Svensson is one of those rare musicians who dispenses the common touch without compromising his art. He avoids the usual jazz musician's stock-intrade of cramming as many notes as he can into the square inch, instead favouring innovative silences and a darkly intense lyricism that allows his emotional honesty to show through.<br/> <br/>EST renew the notion that the cutting edge of jazz need not involve volatile experimentation. At the head of a sense-sharpening breeze of change currently blowing through European jazz, Svensson [..] gave further evidence that the best European jazz is no longer a pale imitation of what is happening in the United States. Indeed, here was evidence that Europe is now moving ahead in creativity and originality.<br/> <br/>Det kan låta som en kliché, men genom sin musik kommer Esbjörn Svensson för alltid att finnas i våra hjärtan.

Andra albumet från konstellationen Devil's Hand som består av sångaren Andrew Freeman från Last In Line och gitarristen, låtskrivaren och producenten Mike Slamer, som bland mycket annat har Steelhouse Lane, Seventh Key, Slamer, Terry Brock, Streets och City Boy på meritlistan. Vi bjuds på hederlig melodisk hårdrock med hooks, riff och melodier. Ala som gillade första alstret kommer att uppskatta detta album.

Digipack.