Svenska

Någon gång på 1980-talet hamnar de två skräckfilmsfantasterna Moa och Göran mitt i moralpaniken gällande videovåldet. Det påstås skapa mördare och tillsammans med Gunnel från Statens Biografbyrå börjar de snart nysta i vad som kan vara sanningen. Om sanningen nu ens finns? <br/> Det är en personlig uppgörelse med 1980-talets mediepaniker men också med nutidens upplösning av sanning och urholkande av konstens värde.

Det är i mitten av artonhundratalet. Ett gäng skalpjägare rör sig i gränstrakterna mellan USA och Mexiko. Deras uppdrag är att döda krig­förande apacher, men rätt snart ger de sig på alla som kommer i deras väg. De är anförda av John Joel Glanton, men den som verkligen styr förloppet är den sataniske domare Holden; en jättelik, blek hårlös man som är besatt av att kartlägga den omgivning han erövrar och förgör. Cormac McCarthy bygger sin berättelse på en memoarbok av Samuel Chamberlain, som red tillsammans med Glanton och hans gäng. Den värld han frammanar är både drömlik och detaljskarp i sin våldsamhet.<br/><br/>'Blodets meridian' kom 1985 och anses av många som McCarthys bästa roman. Det är en fascinerande kombination av historisk roman och filosofisk betraktelse, som pekar fram mot senare mer berömda verk som 'Gränstrilogin', 'Vägen' och 'No Country for Old Men'.

<i>Det var den sommaren. Sommaren 1985. Live Aid-sommaren. </i><br/><br/><i></i>På Särsö i Roslagens skärgård finns ett kompisgäng - fyra killar och tre tjejer som hängt ihop så länge de kan minnas. Sommaren 1985 har alla utom en fyllt fjorton år och relationerna börjar förändras. <br/><br/>För att visa sig tuffa inför tjejerna gör killarna en båtutflykt till den svårtillgängliga ön Svärtan. På en undangömd strand finner de något otroligt: en sjöjungfru. Inte Disneyvarianten utan en rätt otäck havsvarelse med mänskliga drag. Den är fastknuten och döende eftersom den inte kan ta sig ner till vattnet. Killarna beslutar sig för att ta med varelsen hem, där de gömmer den i ett vattenfyllt badkar i en sjöbod. Men snart visar det sig att sjöjungfrun har förmågor som verkar splittrande på gänget. Vad är den egentligen kapabel till och varför var den fastknuten? <br/><br/><i>Sommaren 1985 </i>är en berättelse om att finna sin identitet i relation till andra, om kärlek och vänskap under formativa år. Det är också en nostalgitripp till 80-talet och en sirensång för spökena av flydda somrar. <br/><br/><i>""Sommaren 1985" av John Ajvide Lindqvist är en roman som utan att hymla korsbefruktar tv-serierna Vi på Saltkråkan och Stranger things. (...) en bok vars underliggande trauma, och fina relationsskildring av barn på den sårbara gränsen till vuxenlivet, dröjer sig kvar." </i>BTJ, Johan Kennebjörk<br/><br/><i>""Sommaren 1985" är en tät roman, och en av John Ajvide Lindqvists allra bästa." </i>Dagens Nyheter, Lotta Olsson <br/><br/><i>"mysig sommarskräckroman"</i> Norra Skåne, Lisa Marques Jagemark

Sven Olov Karlsson har alltsedan debuten uttolkat Västmanland. Där ligger hans uppväxtort Norberg, skådeplats för det litterära reportaget "Travers". Ett tjugotal röster resonerar om tillvaron, både nu och då. Om kärlekar, kriser, liv och död.<br/><br/>Det är rockstjärnornas roadie, en bärare från Kilimanjaro, en allvetande gammal mekaniker, en statslös flykting och raggaren som är begravningsentreprenör. Och den första kvinnan som körde järnbrukets travers.<br/><br/>Karlssons polyfona bok tecknar ömsinta porträtt av individer, men belyser samtidigt Sverige. Ger det lilla samhället dess stora berättelse.

Den minnesgode läsaren kommer ihåg att Grabben i graven bredvid hade ett öppet slut. De skulle göra tre försök att få barn. Blev det inget skulle de gå skilda vägar. Blev det något, ja då får vi se. Och det får vi nu! Det blev barn. Ut flyttar Anita, kusinen som Benny haft ihop det med under tiden. In flyttar Desirée, beredd att göra ett nytt försök på gården. I Familjegraven får vi följa Bennys och Desirées försök att leva familjeliv. Härligt rolig läsning som i den första boken. Gripande, spännande och slagkraftigt. Inte utan konflikter. Familjegraven är fullt i klass med, om den inte är ännu bättre, än Grabben i graven bredvid.

Efter succén med Hjortronmyren är Ulrika Lagerlöf tillbaka med fortsättningen på serien Timmerfolk. I Blekjorden är året 1949 när Siv på nytt tar arbete i skogshuggarkojan i Västerbottens djupa skogar. Livet som hemmafru är ensamt och hon finner vänskap i Märta, en ung kocka som hon ska lära upp. Men hemligheter gör sig påminda och hotar att förändra allt - för både Siv och hennes familj.<br/><br/>I nutidens Djupsele tampas Eva med sin tonårsson Vilgot, vars engagemang i skogen sätter dem på kollisionskurs. Mitt i avverkningskonflikter och ett hotat kulturarv hittar Eva svar på hur hennes egen historia är sammanlänkad med skogslandskapets tidlösa kraft. "Blekjorden" är den andra delen i romansviten Timmerfolk, där kvinnorna står i centrum i berättelsen om den svenska skogens historia och de konflikter som omger den.<br/><br/>2024 utkom första romanen, "Hjortronmyren". Den har hyllats av både läsare och recensenter och nått andra plats i Årets bok 2025.<br/><br/>"Med kunnig och ledig barrskogsdoftande prosa har Lagerlöf lyckats skriva en historiskt trovärdig, berörande och angelägen berättelse om kärlek; till de som gått före oss, till våra närmaste och inte minst - till skogen. Jag längtar redan till del tre!" Helhetsbetyg: 4. BTJ-häftet nr 12, 2025<br/><br/>"Blekjorden är välskriven och lärorik, dramatisk och med fina miljöbilder." UNT

<b><i>Det är en oupphörligt fascinerande berättelse om en osannolik figur i svenskt nöjesliv, och Bode (som verkligen trampade i klaveret enastående ofta) förtjänar att ihågkommas för mer än de ovan nämnda ekivoka kupletterna. Strafflös är en bra, tragisk, komisk och intressant roman. Helhetsbetyg: 4, Mycket bra. Bibliotekstjänst</i></b><br/><br/>Johnny Bode är idag mest hågkommen för sina obscena visor, som fick ett osannolikt genomslag på det frigjorda och radikala sextiotalet i Sverige. Men han var mycket mer än bara en rolig tjockis som skrev snusk. I själva verket var han en av de mest firade låtskrivarna under svenskt 1900-tal och han uppträdde med alla de stora, från Hasse Ekman till Ulla Billquist. Han tjänade enorma summor som han raskt satte sprätt på, och för att kunna festa vidare ställde han till med fiffel och båg. Bode blev skandalernas man. <br/><br/>Men den verkliga skandalen var att han som tjugofyraåring spärrades in på sinnessjukhus ett helt oproportionerligt straff för några små penningbedrägerier.I åratal satt han inlåst, utan att få vård, och i rashygienens namn blev han tvångssteriliserad. Det är svårt att tänka sig ett värre övergrepp, och det i en tid som inte ligger så långtifrån vår. <br/><br/><b><i>Strafflös</i></b> är författarnas åttonde roman där de än engång gräver i ett gammalt och omtalat rättsfall. Mycket har skrivits om Johnny Bode. Men ingen har skrivit om de rättsövergrepp han utsattes för. Förrän nu. <br/><br/><b><i>De som menar att subversiva röster tystas i den svenska samtiden borde läsa den nya boken om Johnny Bode. Skånska Dagbladet</i></b> <br/><br/><b><i>Ebervall och Samuelson låter Bodes sorglöshet prägla berättelsen, men väjer inte för de mustiga detaljerna eller kriminella handlingarna i Bodes liv. Deras blick är empatisk och tar fasta på de rättsövergrepp han utsattes för. Bakvägen skildrar de en mörk del av Sveriges historia, där alla skulle rätta in sig i ledet. Boken är välskriven och följer i stort sett verkliga händelser. Johnny Bode framställs i "Strafflös" som ett stort barn, ett musikaliskt geni utan förmåga att långsiktigt förvalta sin talang. Den absurda humorn saknas inte, men det är faktiskt både fint och uppfriskande med ett perspektiv där hans historia berättas utan att det lurar ett gapflabb runt hörnet. Falu-Kuriren</i></b> <br/><br/><b><i>Jag har läst och uppskattat Lena Ebervalls och Per E Samuelsons tidigare romaner om bland andra Olle Möller (var han verkligen en mördare?), Gustaf V:s påstådde älskare Kurt Haijby och bombmannen Lars Tingström men hmhm vet om inte den gripande berättelsen om svindlaren, rucklaren och artisten Johnny Bode är den som gripit mig mest. Dast Magazine</i></b>