Svenska

<b>Journalistikonen Mats Olsson berättar finstämt om sitt liv - från bananlådorna i Malmö till den stora världen och miljontals läsare</b><br/><br/><i>JAG HÖLL MIN pappa i handen när han dog. </i><br/><br/><i>Jag höll min mamma i handen när hon dog. </i><br/><br/><i>Jag vet inte vad jag vill säga med det. </i><br/><br/><i>Att jag hade tur? </i><br/><br/><i>Kan man ha tur med döden? </i><br/><br/><i>Att jag tyckte om mina föräldrar?</i><br/><br/><i>Det är knappt jag vågar erkänna, för det är det mest förbjudna i den här sortens skriverier, den här sortens bekännelselitteratur. Man måste ha gått genom Hades på glödande kol för att få uttrycka sig, man ska helst ha lämnats bort, blivit misshandlad, blivit förväxlad på BB, förföljts av partners, blivit stucken med en vass pinne till frukost eller bitits av en hund med rabies för att det ska passa in i dagens norm. </i><br/><br/> <br/><br/>Så inleds Mats Olssons efterlängtade självbiografi Sluta aldrig skriv. Om en resa från en liten lägenhet vid Dalaplan i Malmö till New York. Från att jobba extra med att bära bananlådor och på mentalsjukhus till att bli en av Sveriges mest lästa journalister. En klassresa, absolut, men också ett slag för slumpen kontra den på förhand uttänkta röda linjen. <br/><br/>Som Mats själv skriver om frågan som förändrade hans liv, den om att flytta upp till Stockholm och jobba för Expressen: <br/><br/><i>Jag tänker inte be om ursäkt för att jag upprepar mig eftersom jag ... efter alla dessa år fortfarande är vad engelskan uttrycker så bra i ordet flabbergasted. </i><br/><br/><i>Fattar inte att jag vågade. Fattar inte. Det var som om jag följde ett utstakat spår, en snitslad bana och det var inte då utan i dag, i skrivande stund, som jag ställer mig frågan: hur fan vågade jag? Jag har inget bra svar på det. Inget dåligt heller. Inget alls, faktiskt. </i><br/><br/><i> </i><br/><br/><b>Om författaren: </b><br/><br/>MATS OLSSON (född 1949) skriver sedan många år om bland annat sport och musik för Expressen och fick Stora journalistpriset 2002. Han har skrivit flera böcker bland annat Zlatan Ibrahimovics <i>Jag är fotboll</i> (2018). Senast bokaktuell med <i>Rösten speglar själen</i> om Lasse Stefanz-ikonen Olle Jönsson. Han är född 1949 i Malmö och efter flera år i New York är han numera bosatt i Stockholm.

<b>Måns Petter Zelmerlöw berättar sin egen historia i självbiografin <i>När allt faller</i>, en bok om livets prövningar, självrannsakan och vägen framåt. </b><br/><br/> <br/><br/>För 18 månader sedan valde Måns Petter Zelmerlöw att dra sig tillbaka från offentligheten för att reflektera över sitt liv, sina erfarenheter och den resa som lett honom dit han är i dag. Under denna period växte arbetet med självbiografin När allt faller fram. Boken har blivit ett verktyg för terapi, bearbetning och självreflektion. Genom skrivandet har Måns fått möjlighet att sätta ord på sina erfarenheter, granska sin livssituation och söka förståelse för de händelser som präglat hans liv. <br/><br/>I <i>När allt faller</i> berättar Måns för första gången sin egen version av den uppmärksammade period som förändrade hans liv. Med öppenhet och självinsikt skildrar han hur en kärlekshistoria kunde få ett smärtsamt slut, samtidigt som han tar läsaren med tillbaka till barndomen, åren av hjälparbete i Afrika och sökandet efter en ny tillvaro på vingården i Staffanstorp. Med humor, värme och ärlighet beskriver han ett liv i kaos, men också vägen tillbaka när musiken tystnat och allt faller. <br/><br/><i>Någonting måste ha blivit fel. Detta kan aldrig ha varit målet. Jag vägrar tro det. När du älskar någon, eller minns hur du älskade, brukar det då inte finnas ett inre durkslag om eller när hatet kommer? Åtminstone ett grovmaskigt armeringsnät som hindrar dina värsta tankar från att falla igenom och bli en reaktion. För om din varje tanke får härja utan tyglar finns det en risk att reaktionen blir oproportionerlig. Varje dag undrar jag om du ångrar något. Snälla, ångra något. Planen måste ha sett annorlunda ut. </i> - Måns Petter Zelmerlöw, ur <i>När allt faller</i>

Carola Häggkvist, en av Sveriges i särklass största stjärnor, berättar äntligen om livet i strålkastarnas sken, om uppväxten, männen som ville styra hennes karriär, om kärleken hon fann och miste, och barnet som förändrade allt. Hårdbevakad och omskriven tar hon nu tillbaka rätten till sitt liv och berättar med egna ord, och genom sina dagböcker, om triumfer och motgångar, om stunder av glädje och av sorg. Om passionen, drivet, tron - och livet bakom rampljuset.<br/><br/>I <em>Jag är Carola</em> får vi för första gången möta människan bakom ikonen som fascinerat oss i decennier och aldrig slutat gå sin egen väg.

<b>Boken som förändrar ditt liv</b><br/><br/>Vad krävs för att bli något? Vilka är fallgroparna och tipsen? Alla säger att de vill bli rika, men få förstår hur svårt det faktiskt är att ta sig dit - eller är beredda att göra det jobb som krävs. <br/><br/>En som vet är Danjal Kanani. Han har varit på båda sidor. <br/><br/>Från en uppväxt i Kortedala och Angered, präglad av ungdomsbrottslighet, sorg, domar, hot och våld, fann han tidigt en tillflykt i festlivet. Han drogs till klubbvärlden - som med tiden också blev hans yrke. Redan i ung ålder arrangerade Danjal stora fester och kom i kontakt med profiler inom reality- och influencervärlden, som ofta var gäster på hans event. Relationerna som bestod genom kaoset inkluderade Joakim och Jonna Lundell. Tillsammans byggde de upp ett av Sveriges hetaste mediebolag. Både bakom kulisserna och framför kameran blev Danjal ett välkänt och uppskattat ansikte. Men att stanna där var aldrig ett alternativ. Danjal är inte en person som står still. Han sökte ständigt nya utmaningar och fortsatte sin resa inom entreprenörskap. Han blev serieentreprenör, med verksamheter i flera olika branscher. Resan har varit hisnande - från Göteborgs mest utsatta områden till börsnoterade bolag och affärer i miljonklassen. Vägen har kantats av både enorma framgångar och stora motgångar: anklagelser, rättsprocesser och affärer som rasat, där möjligheter och pengar ryckts bort på ett ögonblick. Gång på gång har han fått börja om från noll - nedslagen men aldrig uträknad. Drivet att ta sig uppåt har aldrig avtagit. <br/><br/><i>Med oddsen emot mig</i> är en berättelse om att navigera i en hård värld - från barndomen till livet idag, som emigrerad i Dubai. Med både humor och nerv skildrar Danjal ett färgstarkt liv, samtidigt som han delar med sig av insikter och konkreta råd för att ta sig fram i ett tufft business-klimat.

Så fort någon skriver om <i>Solstollarna</i> flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram <i>Toffelhjältarna</i> röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade. <br/><br/>Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant. <br/><br/>Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn. <br/><br/>Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ... <br/><br/>Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. <br/><br/>Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30. <br/><br/>Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato. <br/><br/>När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.<br/><br/>Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J'accuse!

Vacker. Älskad. Jagad. Dianas extraordinära liv och död, berättad av hennes bror Charles.<br/><br/>Finns att förbeställa nu.<br/><br/>"På frågan, 'Hur var det att växa upp med Diana?', är min första tanke alltid: Jag vet inte hur det var att inte växa upp med henne..."<br/><br/>I september 1997, stod Charles Spencer i Westminster Abbey, inför hela världens blickar och delade sorgen över att förlora sin älskade syster Diana. Nu, nästan trettio år senare, berättar han den häpnadsväckande historien om sitt liv med Diana och den tragiska veckan före hennes död.<br/><br/>Under barndomen var Charles och Diana, de yngsta i familjen Spencer, oskiljaktiga - med sina hemliga smeknamn Duch and Carlos. Som varandras närmsta förtrogna, rörde de sig fritt på familjens gods, uthärdade extremt utmanande internatskolor, överlevde skrämmande barnflickor och hjälpte varandra genom smärtan från föräldrarnas skilsmässa.<br/><br/>Ändå förändrades allt när Diana gifte sig med Prinsen av Wales, nu Kung Charles III, och blev en global ikon över en natt. Charles såg sin äldre syster arbeta hårt för världens mest utsatta och njuta av att vara mamma till sina älskade söner.<br/><br/>Men, förföljd av barbarisk press samtidigt som hennes äktenskap rasade samman, lämnades hon förtvivlat ensam. Charles försökte alltid finnas där för Diana - tills den mörka natten 1997.<br/><br/>I "Svanesång" delar Charles Spencer det mest intima, kärleksfulla och ärliga porträttet hittills av sin syster.<br/><br/>Hyllningar till Charles Spencers skrivande:<br/><br/>"Högsta betyg för brännande uppriktighet, inramad i vemodigt vacker prosa" The Times<br/><br/>"Starkt observant, hans sätt att uttrycka sig är ofta underbart" Daily Telegraph<br/><br/>"En rörande, hjärtskärande memoar" Financial Times<br/><br/>"Ett mästerverk" Washington Post

<i>Jag lämnar dig, sa han. Jag lämnar dig men jag lämnar inte barnen. </i> <br/><br/>Sandra har precis blivit tvåbarnsmamma när hennes kille berättar att han träffat någon annan. Bebisens födelse, som skulle bli en tid av glädje och trygghet, blir istället början på en personlig kollaps. Plötsligt är hon ensam med en vardag av vaknätter och omsorg, med en kropp som ännu inte hunnit återhämta sig. För att försöka förstå backar Sandra bandet och i backspegeln träder en relation fram som kanske inte alltid varit den trygga bas hon trott. <br/><br/><i>Jag lämnar dig men jag lämnar inte barnen</i> är en drabbande berättelse om separation, moderskap och brännande självtvivel när livet faller isär. Boken ger insyn i hur en relation kan pågå för länge, men ändå ta slut när man minst anar det. <br/><br/>SANDRA FREDRIKSSON (f. 1983) jobbar med dans och är bosatt i Stockholm. <i>Jag lämnar dig men jag lämnar inte barnen</i> är hennes debut.