Svenska

Någon gång på 1980-talet hamnar de två skräckfilmsfantasterna Moa och Göran mitt i moralpaniken gällande videovåldet. Det påstås skapa mördare och tillsammans med Gunnel från Statens Biografbyrå börjar de snart nysta i vad som kan vara sanningen. Om sanningen nu ens finns? <br/> Det är en personlig uppgörelse med 1980-talets mediepaniker men också med nutidens upplösning av sanning och urholkande av konstens värde.

Det är i mitten av artonhundratalet. Ett gäng skalpjägare rör sig i gränstrakterna mellan USA och Mexiko. Deras uppdrag är att döda krig­förande apacher, men rätt snart ger de sig på alla som kommer i deras väg. De är anförda av John Joel Glanton, men den som verkligen styr förloppet är den sataniske domare Holden; en jättelik, blek hårlös man som är besatt av att kartlägga den omgivning han erövrar och förgör. Cormac McCarthy bygger sin berättelse på en memoarbok av Samuel Chamberlain, som red tillsammans med Glanton och hans gäng. Den värld han frammanar är både drömlik och detaljskarp i sin våldsamhet.<br/><br/>'Blodets meridian' kom 1985 och anses av många som McCarthys bästa roman. Det är en fascinerande kombination av historisk roman och filosofisk betraktelse, som pekar fram mot senare mer berömda verk som 'Gränstrilogin', 'Vägen' och 'No Country for Old Men'.

I centrum för denna halsbrytande roman står Widström - alkoholiserad före detta center­partist - och hans gåtfulle följeslagare Mahbub. Tillsammans driver de genom ett Sverige som snabbt glider ur led: från Rågsved till riksdagens plenisal, vidare till Bollnäs och Norrtälje, i ett virrvarr av fylla, hallucinationer, politiska intriger och existentiella uppdrag. Runt dem samlas ett myller av excentriska gestalter: den mystiska fru Varg, politikern Östros, landshövdingen Abelin, den åldrande socialdemokraten Tobiz och en parade av korvgummor, gummigubbar och talmanslika figurer. Tillsammans bildar de så småningom "de allierade" - en grupp som försöker förstå vilket syfte de är kallade att uppfylla. Genom kryptiska tal, ritualer, visioner och demoniska teorier söker de mening i tillvaron, först genom att värna gångtrafikantens väl och ve, senare genom en än mer storslagen idé: att resa en femtio meter hög bronsstaty av Thorbjörn Fälldin. Texten är vild, rolig och skoningslös. Med absurda dialoger, poetiska utsvävningar och slapstickhumor skildras ett samhälle där logiken ständigt rämnar. Under satiren finns en allvarlig botten: en berättelse om missbruk, lojalitet och vänskap, om politisk baksmälla och människans okuvliga längtan efter ett högre mål - hur vansinnigt det än må vara. Detta är en roman för den som uppskattar politisk satir, surrealism och litteratur som vågar gå hela vägen.

Sven Olov Karlsson har alltsedan debuten uttolkat Västmanland. Där ligger hans uppväxtort Norberg, skådeplats för det litterära reportaget "Travers". Ett tjugotal röster resonerar om tillvaron, både nu och då. Om kärlekar, kriser, liv och död.<br/><br/>Det är rockstjärnornas roadie, en bärare från Kilimanjaro, en allvetande gammal mekaniker, en statslös flykting och raggaren som är begravningsentreprenör. Och den första kvinnan som körde järnbrukets travers.<br/><br/>Karlssons polyfona bok tecknar ömsinta porträtt av individer, men belyser samtidigt Sverige. Ger det lilla samhället dess stora berättelse.

Det här är berättelsen om William Stoner, som föds i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet. Hans liv ligger utstakat - han ska slita på föräldrarnas gård med den torra jorden. Men Stoner har läshuvud och skickas till universitetet för att bli agronom. När han hamnar på ett seminarium i litteratur ändrar hela hans liv riktning.<br/><br/>Så börjar den mödosamma resan mot att skapa sig en egen tillvaro. Han arbetar på sin avhandling i engelsk litteratur, träffar en kvinna och gifter sig, börjar undervisa. Äktenskapet blir en katastrof. Stoners tillflykt blir det inre livet; han arbetar hårt och blir en omtyckt lärare. Hans idealism gör honom allt ensammare - men så möter han sent i livet kärleken och förstår för första gången vilken kraft som bor i mötet mellan två människor.<br/><br/><em>Stoner</em> är en gripande roman om en mans livsresa. Utåt är han oansenlig, men inom honom ryms en värld av sorger, förhoppningar och besvikelser. Williams förmåga att gestalta de känslotillstånd som är allra svårast att sätta ord på får romanen att glöda som ett varmt bloss i den kalla natten. Vi är alla Stoner.<br/><br/>John Williams (1922-1994) föddes i Texas. Han arbetade som universitetslärare, skrev poesi och tre romaner; <em>Stoner</em>,<em> Butcher's Crossing </em>och <em>Augustus</em>, för vilken han vann National Book Award 1973.<br/><br/><em>Stoner</em> utgavs första gången 1965. Den fick fina recensioner och upplagan om 2 000 ex sålde slut. 2003 återutgavs den av New York Review of Books förlag och sakta spred sig nyheten om en fantastisk bortglömd bok - tio år efter författarens död. 2014 är <em>Stoner </em>en bästsäljare över hela Europa.<br/><hr /><br/><br/>"<em>Stoner</em> är en djupt gripande roman som fick mig att uppleva vad riktigt stor litteratur kan innebära."<br/>Ingalill Mosander, Aftonbladet<br/><br/>"Det är en stillsamt berättad historia om ett liv bland alla andra, men ändå andlöst spännande eftersom dramaturgin är så väl genomförd. /.../ Jag har satt <em>Stoner</em> i händerna på människor som försvunnit bort ett dygn, för de kan inte släppa boken för nåt annat. Sen kommer de tillbaka och vill - måste! - prata om det de just varit med om. Alla säger samma sak: de är skakade och sorgsna men väldigt lyckliga att de läst boken."<br/>Åsa Linderborg, Aftonbladet<br/><br/>"Allra sista meningen i <em>Stoner</em> är så bra att det händer något i kroppen: jag slår ihop boken, pressar den mot ansiktet och silar luften mellan tänderna som om jag plötsligt blivit intensivt generad. Men inget är genant - sista meningen i romanen är bara så fruktansvärt bra. Den ger en liten smula hopp inför döden, sluter livscirkeln, stänger berättelsen och gör litteraturen oförgänglig."<br/>Malin Ullgren, DN<br/><br/>"Det är en märkligt liten, stor roman. Så anspråkslös i tilltalet men med så djupa och svårfångade känslotillstånd. /.../ Stoner föds, lever, dör. Det är bara ett liv. Men Williams lyckas skriva fram en magisk, storslagen melankoli. En mästerlig författare."<br/>Fredrik Virtanen, Aftonbladet<br/><br/>"Det John Williams gör är att han skriver fram ett helt liv, så stilla där på platsen, lika mättat av inre tankar och närvaro som emellanåt frånvarande i den så kallade verkligheten. /.../ Och det jag känner är att jag i min tur blir lite förtrollad när jag läser <em>Stoner</em>, påmind om min egen livslånga och djupa förälskelse i litteraturen. Om den där hängivenheten som bär kulturen, berättar livet, men som idag dessvärre ifrågasätts till och med inom kulturredaktioner."<br/>Anneli Dufva, Kulturnytt<br/><br/>"På ytan händer det ganska lite i William Stoners liv. /.../ Ändå läser jag den i ett svep, just på grund av Williams förmåga att gestalta Stoners liv - klassresan, otryggheten i borgerligheten, kärleken till lärdom - från en punkt som är i exakt jämnhöjd med subjektet. Vi ser det han ser, delar hans små stunder av lycka och stora, avgörande besvikelser, känslan av att blev det inte mer?"<br/>Jens Liljestrand, Expressen<br/><br/>"Det är ett gripande porträtt"<br/>Ulf Eriksson, Göteborgs-Posten<br/><br/>"<em>Stoner </em>är helt enkelt en av de bästa böcker jag läst. Det är inte ramberättelsen som gör<em> Stoner </em>till en så läsvärd bok. Nej, det är sättet på vilket John Williams har lyckats skapa en alldeles fullständigt trovärdig människa av kött och blod. Vi ser Stoner framför oss, vi lever med honom, han blir en del av oss själva. Vi blir upprörda när han fattar fel beslut, vi gläds när det går honom väl.<br/>Williams själv kallade sina böcker för "en flykt in i verkligheten" och bättre kan det kanske inte sägas. Att läsa <em>Stoner</em> är dessutom en njutbar upplevelse rent språkligt och en lysande översättning."<br/>Johan Erlandsson, Kommunalarbetaren<br/><br/>"<em>Stoner</em> är en rysligt vacker roman om bildning. Jag slår vad om succé även i Sverige."<br/>Björn af Kleen, Dagens Nyheter<br/><br/>"Det är en underbar bok."<br/>David Stenbeck, Kristianstadsbladet<br/><br/>"Man kan inte annat än älska den ödmjuke och lågmälde Willam Stoner /.../ [Hans] liv kan i det stora hela ses som ganska händelselöst, men John Williams gestaltningar gör varje sida betydelsefull."<br/>Solveig Lundmark, Norrländska socialdemokraten<br/><br/>"Ett allvar som drabbar. Det handlar om att uthärda och om att förstå vilka förväntningar som är rimliga på en till många delar okontrollerbar och förvirrande stund på jorden."<br/>Olof Åkerlund, Sydsvenskan<br/><br/>"Det väcker en mild glädje som bara riktigt bra böcker kan åstadkomma"<br/>Pauli Olavi Kuivanen, Norrköpings tidningar<br/><br/>"Jag är förbluffad över att en roman som är så här bra har undgått uppmärksamhet under så många år." <br/>Ian McEwan<br/><br/>"En briljant, vacker, obönhörligt sorglig, vis och elegant roman." <br/>Nick Hornby <em></em>

Den minnesgode läsaren kommer ihåg att Grabben i graven bredvid hade ett öppet slut. De skulle göra tre försök att få barn. Blev det inget skulle de gå skilda vägar. Blev det något, ja då får vi se. Och det får vi nu! Det blev barn. Ut flyttar Anita, kusinen som Benny haft ihop det med under tiden. In flyttar Desirée, beredd att göra ett nytt försök på gården. I Familjegraven får vi följa Bennys och Desirées försök att leva familjeliv. Härligt rolig läsning som i den första boken. Gripande, spännande och slagkraftigt. Inte utan konflikter. Familjegraven är fullt i klass med, om den inte är ännu bättre, än Grabben i graven bredvid.

Efter succén med Hjortronmyren är Ulrika Lagerlöf tillbaka med fortsättningen på serien Timmerfolk. I Blekjorden är året 1949 när Siv på nytt tar arbete i skogshuggarkojan i Västerbottens djupa skogar. Livet som hemmafru är ensamt och hon finner vänskap i Märta, en ung kocka som hon ska lära upp. Men hemligheter gör sig påminda och hotar att förändra allt - för både Siv och hennes familj.<br/><br/>I nutidens Djupsele tampas Eva med sin tonårsson Vilgot, vars engagemang i skogen sätter dem på kollisionskurs. Mitt i avverkningskonflikter och ett hotat kulturarv hittar Eva svar på hur hennes egen historia är sammanlänkad med skogslandskapets tidlösa kraft. "Blekjorden" är den andra delen i romansviten Timmerfolk, där kvinnorna står i centrum i berättelsen om den svenska skogens historia och de konflikter som omger den.<br/><br/>2024 utkom första romanen, "Hjortronmyren". Den har hyllats av både läsare och recensenter och nått andra plats i Årets bok 2025.<br/><br/>"Med kunnig och ledig barrskogsdoftande prosa har Lagerlöf lyckats skriva en historiskt trovärdig, berörande och angelägen berättelse om kärlek; till de som gått före oss, till våra närmaste och inte minst - till skogen. Jag längtar redan till del tre!" Helhetsbetyg: 4. BTJ-häftet nr 12, 2025<br/><br/>"Blekjorden är välskriven och lärorik, dramatisk och med fina miljöbilder." UNT