Svenska

Så fort någon skriver om <i>Solstollarna</i> flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram <i>Toffelhjältarna</i> röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade. <br/><br/>Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant. <br/><br/>Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn. <br/><br/>Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ... <br/><br/>Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. <br/><br/>Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30. <br/><br/>Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato. <br/><br/>När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.<br/><br/>Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J'accuse!

"Tänk dig att flaskmata en nyfödd harpalt. Tänk dig att den bor i ditt hem, trummar med tassarna på ditt täcke för att få din uppmärksamhet. Tänk dig att den som vuxen sover i huset om dagarna och springer fritt om nätterna och till slut får egna ungar i din trädgård. Allt det här hände mig."<br/><br/>Under pandemin lämnar den politiska rådgivaren Chloe Dalton London för landsbygden och hittar en nyfödd men skadad harpalt. Hon tar hem den, trots att vilda harar sällan överlever i fångenskap. Mot alla odds växer en djup och ömsint relation fram. Haren lever fritt om nätterna och återvänder till Chloe varje dag. Trots rädsla för rävar, rovfåglar och människor, försöker Chloe aldrig hålla haren inomhus. För varje gång den lämnar huset vet Chloe att det kan vara sista gången. Men att hålla kvar haren vore ett annat slags död. <br/><br/><i>Haren och jag</i> är en fängslande och vackert skriven berättelse om en oväntad vänskap mellan människa och djur. Chloe Dalton delar med sig av sina upplevelser av att uppfostra en vild hare, samtidigt som hon väver in reflektioner om natur, tillit och vår bristande förståelse för det vilda liv som finns alldeles intill oss. <br/><br/>Boken har nominerats till flera prestigefulla priser och utsedd till Årets bok av bland andra The Sunday Times, The Observer och Financial Times. CHLOE DALTON är författare, politisk rådgivare och expert på utrikespolitik. Hon har arbetat i över ett decennium inom det brittiska parlamentet och på Utrikes-och samväldeskontoret, där hon har varit rådgivare och skribent åt flera framstående personer. Hon delar sin tid mellan London och sitt hem på den engelska landsbygden. Haren och jag är hennes debutbok. <br/><br/>Vinnare av Wainwright Prize Book of the Year Vinnare av Wainwright Prize for Nature Writing Nominerad till British Book Awards Book of the Year Nominerad till The Women s Prize for Non-Fiction Nominerad till The Hatchards and Biographers Club Best First Biography Prize <br/><br/>"Detta är underbar läsning" 5/5 BTJ <br/><br/>"En bladvändare" Naturmorgon i P1 <br/><br/>"Betagen läser man om Chloe Dalton, hos vilken insikten djupnar om att månaderna med haren bara är 'en liten ö i tiden'. Den korta tidsskärvan öppnar hela naturen för henne." UNT "En fascinerande, tänkvärd berättelse om relationen mellan människa och djur." Aftonbladet

Det föds barn varje dag. För det mesta går det bra. Men ibland gör det inte det.<br/><br/><em>Barnsäng </em>tar sin utgångspunkt i en förlossning som ägde rum för 24 år sedan. Marit Kapla söker upp vittnena: de personer som var i förlossningsrummet och de som mötte henne i mödravården. De talar med henne om vad som hände då, om sitt arbete, om politiken och forskningen som kringgärdar barnafödandet, om vad det är att möta människor i en situation som rymmer utsatthet, smärta, svindlande lycka och ibland också djupaste sorg.<br/><br/>Tillsammans utgör de ett slags kör av röster, vars kunskap och känslor rör vid något mycket vardagligt och oändligt stort.<br/><br/><em>Barnsäng </em>handlar om mödravården som arbetsplats och om förlossningen som en erfarenhet som aldrig går över. Marit Kaplas unika sätt att lyssna till människors röster, till poesin i det vardagliga språket, gör den till en bok som inte liknar någon annan förlossningsberättelse.

Carola Häggkvist, en av Sveriges i särklass största stjärnor, berättar äntligen om livet i strålkastarnas sken, om uppväxten, männen som ville styra hennes karriär, om kärleken hon fann och miste, och barnet som förändrade allt. Hårdbevakad och omskriven tar hon nu tillbaka rätten till sitt liv och berättar med egna ord, och genom sina dagböcker, om triumfer och motgångar, om stunder av glädje och av sorg. Om passionen, drivet, tron - och livet bakom rampljuset.<br/><br/>I <em>Jag är Carola</em> får vi för första gången möta människan bakom ikonen som fascinerat oss i decennier och aldrig slutat gå sin egen väg.

Fredrik 2.0 - Året Då Jag Återfann Mig Själv [Bok / Pocket]

Intresset för den folkkäre konstnären Carl Larsson är större än på många år. Nu är det äntligen dags att ge plats åt konstnärens egen berättelse.<br/><br/> Frispråkigt och ärligt berättar Carl Larsson i sin självbiografi om den hårda barndomen i Stockholms fattigaste delar, åren i Paris livliga konstnärskvarter och livet i det hus i Dalarna som för alltid skulle komma att påverka synen på det svenska hemmet. Vi får möta Anders Zorn, Albert Engström och prins Eugen, men också den man som både väckte den största beundran och det djupaste hatet ? August Strindberg. Carl Larsson berättar även om den hemliga förälskelsen, de två okända barnen och den himlastormande kärleken till Karin ? allt skrivet på ett språk som nästan hundra år senare känns roligt, drastiskt och modernt.<br/><br/> I den nya utgåvan är texten bearbetad för att bli lättare att läsa. Borta är de hundraåriga verbböjningarna och de långa meningarna, men kvar är förstås Carl Larssons underfundigheter, svärta och humor. Gamla och idag okända ord som till exempel ?Jannekostym?, ?pjunk? och ?kommisskusar? har fått sin förklaring liksom uttryck som ?skudda stoftet av sina fötter?. Alla uttryck på franska, tyska och latin som Carl gärna kryddade sin text med är också översatta.<br/><br/> I höstas öppnades familjen Larssons bankfack och ur det togs det handskrivna originalmanuset fram. Inför nyutgivningen av Jag har hela originalmanuset gåtts igenom och cirka 250 fel från tidigare utgåvor har upptäckts. En del rätt triviala, men några har givit ny innebörd åt hela meningar och finns naturligtvis nu med i den nya utgåvan.<br/><br/> Helt ny är den 32-sidiga bildinlagan som innehåller både ett urval av Carl Larssons konstnärsgärning och helt unika foton ur de privata familjealbumen.<br/><br/> Ur <i>Jag</i> om August Strindberg: ?Han hade kallat min änglahustru ?en elak djävul?. Han hade beskyllt mig för mord! På vem? undrade jag; men då ska han också få rätt! Jag dömer denna omänniska till döden! Ja, min vrede var stor och syntes mig helig. En sådan trofast och varm vänskap som min, belönar han på detta sätt! Ett sådant vidrigt stinkdjur ska ur världen! Och verkligen: med en dyrbar kniv som jag hade fått av Zorn ? för fint skulle det i detta fall ändå vara ? gick jag i Stockholm och spånslog [sökte] efter mitt offer.?

Från Jugoslavien till 70-talets Sverige.<br/> V-jeans, proggmusik, högtider och köttbullar.<br/> En resa fylld av skratt , kulturkrockar och längtan efter att höra hemma.<br/> En invandrares bekännelse, handlar om att vara mellan två världar och hitta sig själv.<br/> När blir man egentligen "en av oss" ?<br/> En bok för alla som någon gång känt sig nya.