Franska

KAOTISK SURREALISM OCH KOMISK ABSURDISM<br/><br/>En ung journalist försöker intervjua konstnären Salvador Dalí för ett dokumentärfilmsprojekt, men varje försök slutar i kaos. Dalí, med sitt enorma ego vägrar samarbeta och drömmer sig bort i absurda berättelser som upprepas och bryts av som en dröm i en dröm...<br/><br/>Quentin Dupieux (Otroligt men sant) har skapat en sann falsk biopic fylld av visuella gags från Salvador Dalís surrelistiska världar i en drömlik, meta-narrativ hyllning till konstnärens excentriska persona och det omöjliga i att fånga honom på film.<br/><br/>Daaaaaalí! hade premiär i Official Selection Out of Competition i Venedig<br/><br/>--<br/>4 av 5 "Bra grepp...smart och roligt" "som en lillasyster till Picassos Äventyr" - Anders Jansson, SVT Kulturnyheterna<br/><br/>* * * * * "Busig och originell hyllning av Salvador Dalí" - 20 Minutes<br/><br/>* * * * "Fantastisk ensemble i en konceptuellt rolig dekonstruerad film" - Bande à part<br/><br/>* * * * "Sammanflätade historier där absurda repliker fyras av och magin flödar" - Cnews<br/><br/>* * * * "Gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut" - Cahiers du Cinéma<br/><br/>"Perverst stilsäker" - Ebert.com<br/><br/>"Ingen gör filmer som Dupieux!" - Spectrum Culture

Richard Linklaters Nouvelle Vague - Den Nya Vågen är en kärleksfull och stilistiskt träffsäker hyllning till den franska nya vågen. Spelfilmen tar oss tillbaka till sommaren 1959 och skildrar den kaotiska, kreativa inspelningen av Jean-Luc Godards Till sista andetaget.<br/><br/>En glödande hyllning till filmen som kanaliserar Nya vågen-andan - genomsyrad av ungdomens nerv, frihetens lockelse och ett djärvt, konstnärligt uttryck.<br/><br/>Richard Linklater tar sig an filmhistorien med både stilistisk skärpa och lekfull värme i Nouvelle Vague - Den Nya Vågen - ett cineastiskt porträtt av en brytningstid. Sommaren 1959 håller filmvärlden andan när en ung Jean-Luc Godard påbörjar inspelningen av det som ska bli Till sista andetaget, en film som inte bara förändrar hans eget liv utan hela det moderna filmspråket.<br/><br/>Med svartvitt foto, franska dialoger och ömsint detaljrikedom fångar Linklater atmosfären av konstnärlig frihet, uppror och kreativt kaos. Det är en film om att göra film - och om vad som händer när vision och verklighet krockar. Nouvelle Vague - Den Nya Vågen är ett kärleksbrev till en epok då allting kändes möjligt, men också ett personligt avtryck från en regissör som själv format sin karriär i dialog med just detta arv.<br/><br/>"ÅRETS BÄSTA FILM!" "Jag var tårögd av ren och skär lycka över att det här lilla MÄSTERVERKET finns!" ????? Aftonbladet, Emma Gray Munthe<br/><br/>"FÖRTROLLANDE LOVSÅNG till filmkonsten!"????? Dagens Nyheter, Helena Lindblad<br/><br/>"LIVSBEJAKANDE" "Rena filmfesten... så rolig och full av charm att det bara är att kapitulera" ???? Göteborgs-Posten, Maria Domellöf-Wik<br/><br/>"humoristisk, välspelad, vacker, charmig och underhållande" ???? Moviezine, Annika Andersson<br/><br/>"KÄRLEKSFULLT...En förtjusande berättelse" ???? Västerbottens Kuriren, Lars Böhlin<br/><br/>"EN UNDERBAR FILM!" "Jag älskar det här!" ???? TV4 Nyhetsmorgon, Ronny Svensson<br/><br/>"Underhållande och stilsäker" "Trés magnifique" ???? Sydsvenskan, Oscar Westerholm<br/><br/>???? Svenska Dagbladet ???? UNT

Stéphanie, en utredare vid franska polisens avdelning för interna utredningar, sätts på ett fall som involverar en ung man som blivit allvarligt skadad under en hetsig och kaotisk demonstration i Paris. Även om hon inte hittar några bevis för olagligt polisvåld tar fallet en personlig vändning när hon upptäcker att offret kommer från hennes hemstad. Ju längre utredningen fortskrider, desto mer handlar frågan inte bara om vad som hände - utan om hur vi väljer att se på det som hände.

Ett äldre par kämpar på genom alltmer kringskurna och svåra vardagar i en Parislägenhet till brädden fylld av böcker och prylar - minnen från ett långt och aktivt liv. Makan (Francoise Lebrun) är pensionerad psykolog som efter en karriär spenderad med att lappa ihop andras sinnen med fasa märker hur hennes eget börjar fragmenteras. Maken (Dario Argento), kämpar på med sitt bokprojekt om filmberättandets drömska kvalitéer och vill eller kan inte riktigt inse hur illa det är ställt sin älskade livskamrat och fru. Sonen Stephane, (Alex Lutz) som under hela sitt liv levt i drogmissbruk och förlitat sig på föräldrarnas stöd, ser nu hur rollerna blir ombytta och han blir tvungen att axla sitt ansvar som närmaste anhörig.<br/><br/>Känd som fransk films enfant terrible tack vare provocerande och djärva verk som Irréversible, Enter the Void och Lux Aeterna, är Gaspar Noé kanske inte den förste man tänker på när en emotionell, meditativ film om åldrande och död kommer på tal. Gaspar Noé skapade projektet sedan en kraftig hjärnblödning nästan tog död på honom. Efter att ha återhämtat sig blev han nykterist och började arbetet med Vortex. Filmen omnämns som ett mer moget verk och hyllades närmast unisont efter visningarna i Cannes. Men helt har Gaspar Noé inte lämnat experimentlustan bakom sig. Vortex berättas i snillrik split screen, en visuell återgivning av den ökande klyftan mellan huvudpersonerna.<br/><br/>Skräckfilmslegenden och regissören Dario Argento (Suspiria, Trauma) överraskar med en stark och känsloladdad skådespelarprestation i rollen som den åldrande maken. Françoise Lebrun har också bakom sig en lång och distingerad karriär som framförallt skådespelare (Mamman och horan, Kidnappningen av Michelle Houellebecq). Alex Lutz har på senare år setts i filmer som Spirou och En liten bokhandel i Paris.

Ett par i medelåldern har precis flyttat till ett hus med en ovanlig egenskap. Klättrar man ned i en tunnel i källaren trillar man ut från ett hål i taket på husets övervåning. Under den korta färden har tolv timmar gått och man blir tre dagar yngre på kuppen. En egen tidsmaskin borde väl slå både golvvärme och öppen planlösning vad gäller återförsäljningsvärdet? Alain, mannen i hushållet, vet inte riktigt vad han ska göra med det märkliga inslaget i boendemiljön, som han i övrigt är nöjd med. Marie blir dock smått besatt av tanken att återfå sin svunna ungdom, en tunnelfärd i taget. I relaterade nyheter berättar Alains alfahanne till boss med stolthet i rösten att han bytt ut sin penis till en elektronisk dito som går att styra via Iphone. Allt detta för att säkra prestandan så frun inte tröttnar. Hur ska det sluta för de bägge paren och deras ojämna kamp mot tidens härjningar?<br/><br/>Tidsloopar, mekaniska manslemmar, charmiga katter och huvudpersoner som tar de mest absurda situationer med nollställt lugn. Allt är med andra ord som det ska i det speciella hörn av filmvärlden den ständigt produktive och infallsrike multikonstnären Quentin Dupieux skapat. I Otroligt men sant får vi vad som kan vara hans mest lättillgängliga och ändå skruvade film hittills. Temat om fåfänga och rädslan för att åldras kan säkerligen många relatera till alltför väl. Allt tyder på att även denna visit till Dupieuxland kommer få dig att ligga dubbelvikt av skratt och lämna platsen lite klokare. Eller möjligen galnare?

Gilles Lellouches episka drama börjar på 1980-talet i nordöstra Frankrike. Tonåringarna Jackie och Clotaire blir djupt förälskade, men deras kärlekshistoria möter stora utmaningar - inte minst på grund av deras olika sociala bakgrunder. Hon är en flitig student, medan han redan är på väg in i en kriminell bana. Livet gör sitt bästa för att hålla dem åtskilda, men det spelar ingen roll: de är som två hjärtkammare i samma hjärta, och efter ett helt decennium som separerade för ödet dem samman igen...

Sprattelkungen Louis de Funès gör här sin mest berömda roll som den övernitiske och ständigt asförbannade gendarmen Cruchot. Med missionen att hålla medborgarnas bristande moral under upptuktelse hamnar Cruchot i den lössläppta semestermetropolen St. Tropez. Likt en rasande Kalle Anka på speed går han till attack mot festande ungdomar, nakenbadare och fartsyndare, men blir snart obehagligt medveten om vem som bär skulden till mycket av hans trubbel. Hans egen och ack så sexiga tonårsdotter...