Reprise

Rogers Kenny: Very best of... [CD]

Multi-platina rockbandet Disturbed med sitt första B-side album någonsin. Albumet har fått det passande namnet "The lost children". Albumet innehåller även två spår som bara släppts via bandets hemsida under 2011. De heter "Mine" och "3" där alla intäkter gick till Damien Echols Defence Fund. Första singel från albumet heter "Hell" och släpptes som ett bonusspår på the UK tour edition av 2005 års album "Ten thousand fists". Andra låtar som återfinns på albumet är "God of the mind" och "A welcome burden" som släpptes på re-releasen av bandets album "The sickness". <br/><br/>Disturbed bildades i Chicago 1996 och har sålt över 11 miljoner album och 6 miljoner nedladdningar världen över. De tidigare albumen "Believe", "Ten thousand fists" och "Indestructible" gick rätt in på 1:a platsen på Billboardlistan. Detta gör Disturbed till ett av sex rockband som har lyckats med bedriften att ha alla sina studioalbum att gå in på förstaplatsen. Disturbed är David Draiman på sång, Mike Wengren på trummor, Don Donegan på gitarr och John Moyer på bas.

Albumet "Danger Days: The True Lives of the Fabulous Killjoys" är producerat av bandet själva tillsammans med Rob Cavallo, som tidigare jobbat med Green Day, Paramore och Kid Rock och som numera är WBR chef! Under arbetet med nya albumet har de samarbetat nära med Grant Morrison, som är en välkänd skotsk författare som har jobbat med bland annat; Batman, Fantastic Four, New X-men och Superman. Till albumet tar de med sig den kreativa gnista som "Black Parade" lämnade i deras hjärtan!

Over Neil Young's long and storied career, a few special shows have earned an almost mythic reputation, thanks to the dubious but nevertheless appreciated (in retrospect) practice of bootlegging.<br/><br/>Shakey Pictures Records and Reprise Records are now happy to announce the first of a new series - The Neil Young Official Bootleg Series -- Carnegie Hall 1970.

ARC (1991) is the live companion collection to WELD, and at the time generated the kind of musical notoriety that has often marked Young's creations. ARC is a 35-minute outburst of feedback, improvisation, guitar solos and vocal fragments.

Young Neil: Freedom 1989 [Digipack / CD]

Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att "Aunt Lisa" bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.<br/> <br/>Sådant är en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten "Remission" (2002) och den varmt jordiga föregångaren "The hunter" (2011), när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.<br/> <br/>Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.<br/>Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt - just för att det är så otänkbar.<br/> <br/>Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret "Tread lightly" till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen "Diamond in the witch house". Låt vara att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång - notera gärna anthemiska "The motherload" eller classic rock-harmoniska "Ember city" för konkreta exempel - helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.<br/>"Once more 'round the sun" är ett strålande album. Svårare än så är det inte.<br/>- Mattias Kling / Aftonbladet.<br/><br/><br/>När man som superkreativt band redan har gjort det mesta, vad gör man då?<br/>Man gör givetvis ännu ett album som kretsar kring världens just nu överlägset bästa trummis, nu även i huvudrollen som skönsångare.<br/>Tänk dig att Brann Dailor, Mastodons egen Phil Collins om man så vill, är vargen i sagan om Rödluvan.<br/>Med en ljuvlig stämma lockar han i "The motherload" in oskyldiga offer som vant sig vid lättsmält hårdrocksskval.<br/>Väl inne i nästet blir de överrumplade och slukas av en bedräglig best.<br/> <br/>Samtidigt som all ren och förlösande sång, raka riff och träffande melodier gör "Once more 'round the sun" till gruppens mest direkta album är det progressivt så det förslår.<br/>Dels för att nasalt Ozzy-sjungande Brent Hinds snirklar till och vänder och vrider på gitarrfigurer tills de går i alla tänkbara och otänkbara riktningar, dels för att Brann är en så extraordinärt påhittig trummis.<br/> <br/>Mastodon började som studenter i Neurosis skola där råstyrka var ledordet. Då liksom nu sågs de som ett kritikerband, men om de någonsin verkligen ska få folket på sin sida är det nu när de har förfinat sitt sound så här mycket. Vem kan inte falla pladask för monsterriffet i "High road", en så superfin refräng och tvillinggitarrer som ärvts av Thin Lizzy?<br/>Vägen till årets album ligger öppen för Mastodon.<br/>- Expressen.