Reprise

Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att "Aunt Lisa" bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset.<br/> <br/>Sådant är en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten "Remission" (2002) och den varmt jordiga föregångaren "The hunter" (2011), när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt.<br/> <br/>Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt.<br/>Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt - just för att det är så otänkbar.<br/> <br/>Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret "Tread lightly" till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen "Diamond in the witch house". Låt vara att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång - notera gärna anthemiska "The motherload" eller classic rock-harmoniska "Ember city" för konkreta exempel - helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter.<br/>"Once more 'round the sun" är ett strålande album. Svårare än så är det inte.<br/>- Mattias Kling / Aftonbladet.<br/><br/><br/>När man som superkreativt band redan har gjort det mesta, vad gör man då?<br/>Man gör givetvis ännu ett album som kretsar kring världens just nu överlägset bästa trummis, nu även i huvudrollen som skönsångare.<br/>Tänk dig att Brann Dailor, Mastodons egen Phil Collins om man så vill, är vargen i sagan om Rödluvan.<br/>Med en ljuvlig stämma lockar han i "The motherload" in oskyldiga offer som vant sig vid lättsmält hårdrocksskval.<br/>Väl inne i nästet blir de överrumplade och slukas av en bedräglig best.<br/> <br/>Samtidigt som all ren och förlösande sång, raka riff och träffande melodier gör "Once more 'round the sun" till gruppens mest direkta album är det progressivt så det förslår.<br/>Dels för att nasalt Ozzy-sjungande Brent Hinds snirklar till och vänder och vrider på gitarrfigurer tills de går i alla tänkbara och otänkbara riktningar, dels för att Brann är en så extraordinärt påhittig trummis.<br/> <br/>Mastodon började som studenter i Neurosis skola där råstyrka var ledordet. Då liksom nu sågs de som ett kritikerband, men om de någonsin verkligen ska få folket på sin sida är det nu när de har förfinat sitt sound så här mycket. Vem kan inte falla pladask för monsterriffet i "High road", en så superfin refräng och tvillinggitarrer som ärvts av Thin Lizzy?<br/>Vägen till årets album ligger öppen för Mastodon.<br/>- Expressen.

Albumet "Danger Days: The True Lives of the Fabulous Killjoys" är producerat av bandet själva tillsammans med Rob Cavallo, som tidigare jobbat med Green Day, Paramore och Kid Rock och som numera är WBR chef! Under arbetet med nya albumet har de samarbetat nära med Grant Morrison, som är en välkänd skotsk författare som har jobbat med bland annat; Batman, Fantastic Four, New X-men och Superman. Till albumet tar de med sig den kreativa gnista som "Black Parade" lämnade i deras hjärtan!

For the past two decades, Toast has been whispered about in collectors' circles in hushed tones, as Young has dropped pieces of information about it here and there, especially as it contains three never-before-released songs.<br/>Last year, in his online daily newspaper, The Times Contrarian, Young wrote about the album in-depth. "The music of Toast is about a relationship," he said. "There is a time in many relationships that go bad, a time long before the breakup, where it dawns on one of the people, maybe both, that it's over. This was that time."<br/><br/>Aptly, Toast is heavy and distressed, brimming with electrifying tension. Even its sweet-sounding opening track, "Quit," features the refrain, "Don't say you love me." "Standing In The Light of Love" and "Goin' Home" let the Horse off the tether in fields of overdriven guitar; an out-of-work logger grapples with his faith on the breakneck "Timberline;" and on "Gateway of Love," Young dreams of a less painful future over a hypnotizing 10 minutes, leading into the somber, brokedown "How Ya Doin'?" The songwriter sums up the album best during its shadowy finale "Boom Boom Boom": "All I got is a broken heart, and I don't try to hide it when I play my guitar."

Rogers Kenny: Very best of... [CD]

This new collection of Neil Young with Crazy Horses; earliest recordings include several original versions that have not been released before, and along with the 7-inch Mono mix that was released in 1970 that includes a guitar outro not on LP version not on original LP version. <br/><br/>All the songs on EARLY DAZE sound and feel like a new beginning for where rock &amp; roll was going at the end of the 1960s. <br/><br/>The tide was turning on some of the psychedelic experimentation of the San Francisco bands, and moving towards a style of intricate songwriting and bands that were able to take the beginnings of folk-rock and find new ways to let it explode in different settings. <br/><br/>Neil Young with Crazy Horse were leading the charge in this completely expressive style of new music. It opened doors for a wide variety of new styles, and allowed a whole generation of musicians to find a new way forward. In many ways, that achievement.

Armstrong Billie Joe: No fun mondays [Vinyl LP]

Over Neil Young's long and storied career, a few special shows have earned an almost mythic reputation, thanks to the dubious but nevertheless appreciated (in retrospect) practice of bootlegging.<br/><br/>Shakey Pictures Records and Reprise Records are now happy to announce the first of a new series - The Neil Young Official Bootleg Series -- Carnegie Hall 1970.