ECM

Luminessence-series LP.<br/><br/> ECM lanserar en ny vinylserie för audiofiler som de kallar Luminessence! Återutgivningar av juveler ur ECMs digra katalog som saknats på marknaden i många år, eller som aldrig tidigare givits ut på vinyl. Samtliga är analoga produktioner av högsta kvalitet, överförda direkt från masterbanden. Först ut är Kenny Wheelers "Gnu High" (1975) och Naná Vasconcelos "Saudades" (1979). Kommande releaser i Luminessence-serien inbegriper bland annat album av Gary Burton, Keith Jarrett och Jan Garbarek

180 gram vinyl.

Jarrett Keith: Concerts Bremen/Lausanne 1973 [2 CD]

Garbarek Jan/Rainer Brüninghaus: I took up... [Vinyl LP]

Garbarek Jan/Bobo Stenson: Dansere 1971-75 [3 CD]

Liveinspelning från 1998.

Samtidigt som vi nås av beskedet att Keith Jarretts karriär är slut kommer ett album med en av hans stora solokonserter. Det har varit relativt tyst om Jarrett de senaste två åren; anledningen visar sig nu vara att han drabbats av stroke med en mer eller mindre förlamad högerarm som följd. Jarrett räknar inte med att han ska kunna använda den till mycket annat än att lyfta en kaffekopp med, och det efter mycket träning.<br/><br/>Nu är det ju tack och lov så att ECM med all sannolikhet ligger på en hel rad outgivna inspelningar, så vi lär under överskådlig framtid kunna se fram mot nya Jarrett-utgåvor. Förra året kom dubbelalbumet Munich 2016, inspelat den 16 juli det året. Tretton dagar tidigare hade Jarrett gästat Budapest, och nu är det dags för Budapest Concerto, även det ett dubbelalbum. Att spela i Budapest, därtill i Béla Bartók-salen, betydde något speciellt för Jarrett som har ungerska rötter på sin mormors sida och levt med Bartóks musik sedan barnsben. Han sätter också konserten i Budapest högre än den i München och talar om den som "Gold Standard". Vilken av de två som är bäst kan man tvista om så länge man vill och finner det meningsfullt. Jag nöjer mig med att säga att båda håller absolut toppklass. Eller är det trots allt så att guldhalten i Budapest är en karat högre än i München?<br/><br/><br/>Foto: Rose Anne Colavito (ECM)<br/><br/>Jarretts solokonserter brukar hamna i facket jazz. Samtidigt är det helt uppenbart hur påverkad han är av sitt långvariga och intima umgänge med den klassiska musiken. På sitt sätt kan man säga att han väckt liv i en avdöd tradition av improviserande klassiska pianister. Det är också tydligt hur ett modernistiskt tonspråk allt mer kommit att prägla hans spel.<br/><br/>Men det är just gränslösheten som är Jarretts adelsmärke, förmågan att i samma konsert växla mellan melodisk ballad och och intrikat rytmik, vaggsång och brutalism, bluesig och svängig jazz, etyd och toccata. På Budapestkonserten smyger det sig också in några mer orientaliska tongångar. Av allt detta lyckas han dessutom skapa något slags storstruktur, där alla bitar faller på plats och skapar en sammanhållen konsert. Det är grymt imponerande.<br/><br/>Precis som i München avslutar han med de delikata extranumren "Answer Me, My Love" och "It's A Lonesome Old Town", men i omvänd ordning mot då. Och jodå, han behärskar ju även The Great American Songbook till fulländning.<br/><br/>- Sten Wistrand / Kulturdelen