SME

AC/DC: Highway to hell 1979 (Rem) [Digipack / CD]

Jackson Michael: Thriller 1982 (Rem) [CD]

Fem original album i pappfickor:<br/>- Paul Simon (1972)<br/>- There goes rhymin' Simon (1973)<br/>- Hearts and bones (1983)<br/>- Songs from the capeman (1997)<br/>- You're the one (2000)

Från och med "London calling" var The Clash inte längre något punkband, även om det finns punk med i ingredienserna. Men när de övriga ingredienserna består av reggae, rockabilly, ska, R&B, pop och hårdrock blir det något helt annat... Clash tog ett jättekliv med detta storverk, som gavs ut som en dubbel-LP i december 1979. Gruppen sprängde alla gränser och det tog inte lång tid innan det talades om albumet som ett av historiens bästa. Det gör man fortfarande...<br/><br/>Revolutionerande. Politiskt. Dessa båda ord summerar The Clash's dubbel-album "London Calling". Låtar som "Spanish bombs", "London calling" och "The guns of Brixton" visar upp bandets familjära teman av arbetarklass-rebellitet och anarki, och får definiera albumet. Men det är mycket mer än punk, då albumet kombinerar en våg av stilar, som reggae, rockabilly, ska, New Orleans R&B, pop, lounge jazz och hårdrock. Resultatet är ett av de största rock & roll albumen som någonsin spelats in.

- Den är en sammanfattning av människans enorma okunskap efter två miljoner år.<br/><br/>Weeping Willows slår hårt i texten till låten "Butterfly", inledningsspåret på det nya albumet "After Us". <br/><br/>Och det som även är den första singeln från Stockholmsgruppens nya album är i sitt tema signifikativ för "After Us". <br/><br/>- Vi ville göra en mer reflekterande platta denna gång, både i texter och musik. Alla låtar handlar om framtiden, okunskapen om den. Inte bara i klimatfrågor, som i "Butterfly", utan även i våra liv, fortsätter sångaren Magnus Carlson om ett album som producerats av engelsmannen Barry Adamson.<br/><br/>"After Us" visar upp ett aningen mer eftertänksamt Weeping Willows än vi blivit vana vid. Men det utan att man på något sätt förlorar bandets arketypiska melankoliska storslagenhet i kombination med poplåtar med enorm slagkraft. Det som varit varumärken för Carlson och hans bandkollegor Niko Röhlcke (klaviatur, gitarr), Ola Nyström (gitarr) och Anders Hernestam (trummor) sedan starten på Söder i Stockholm 1995.<br/><br/>Redan omslaget på "After Us" signalerar en stark delvis ny riktning. En paradisisk strand fläckas drastiskt av plast och annat skräp. Ett tydligt statement av ett band som mer än de flesta engagerat sig i nuet och framtiden.<br/><br/>"After Us" innebär gruppens tionde album sedan skivdebuten 1997, om man räknar renodlade studioalbum. Den är det senaste kompromisslösa steget i en "Weeping Willows mark 2" som gruppen inledde 2014. <br/><br/>Weeping Willows hade den gången tagit en paus som till sist förlängdes till nästan sju år. Men delvis påverkade av att gruppen drogs in i den så kallade "Tambourine-härvan" ("VI fick slita som galningar för att reparera det, därefter kunde vi gå vidare helt fria, underbart") tog Weeping Willows ny fart och blev större och folkkärare än någonsin. <br/><br/>Man bestämde i samband med nystarten att bandet allra första formulär - ungefär att göra en uppdaterad svensk variant på Elvis Presleys album "Elvis in Memphis" - benhårt skulle gälla. <br/>- Vi bestämde inte minst vad vi INTE skulle syssla med - att det är ett tankfullt möte mellan rock, soul och country som är vi, fortsätter Magnus Carlson. <br/><br/>Efter det har två studioalbum blivit etta respektive tvåa på de svenska listan och två framgångsrika julplattor har gett underlag till turnéer på jultema som blivit mäktiga succéer.<br/><br/>- Vi var först lite punkneggiga inför tanken på julmusik, men insåg sedan att favoriter som Elvis och Sinatra gjort julplattor med största värdighet, minns Magnus. <br/><br/>Parallellt har alla medlemmar haft lyckade sidosysslor med bland annat egen musik (Magnus och Niko) och som musiker (Anders med Thåström, Ola med Lars Winnerbäck). <br/><br/>Det skadade inte heller bandets status när Magnus Carlson gjorde succé i TV-programmen "Jills veranda" respektive "Så mycket bättre" följt av framgångar för soloalbumet "Den långa vägen hem".<br/><br/>- När vi spelade tre kvällar på Globen 2016 minns jag hur jag vid sista låten den tredje kvällen satte mig vid scenkanten och tänkte att allt detta inte hade hänt om vi inte fortsatt, minns Magnus.<br/><br/>Inför "Tomorrow Became Today" (2016) tyckte gruppen att den behövde mer upptempolåtar för scendynamikens skull. Man gjorde därför ett soulmättat album delvis färgat av ett annat slags 60-tal än bandets vanliga musikaliska skattkista.<br/><br/>Inför "After Us" kände man sig öppna för ett mer sökande album. Grundtanken var ett mer "europeiskt" uttryck ("vad nu det innebär", skrattar Magnus). Första visionen var att använda sig av en ung svensk producent. Men efter ett förslag från en i teamet kring gruppen blev något som först känts som ett långskott snart mycket konkret. <br/><br/>Man kontaktade Barry Adamson, förr i Magazine, senare musiker i The Bad Seeds hos Nick Cave och aktiv med egen i högsta grad filmisk musik. Redan i det första svarsmailet, där Adamson kommenterade ett dussin demos, avslutade han med orden: "count me in". <br/><br/>- Det blev en vinstlott. Han kunde redan alla våra referenser. Han pekade på rätt låtar med Scott Walker. Han älskar Ennio Morricone. Vi behövde inte förklara något. Dessutom fick jag ett bollplank för mina texter, säger en uppenbart nöjd Magnus Carlson.<br/><br/>Fortsättningen blev inspelningar i gruppens studio på söder i Stockholm - "under fotbolls-VM, perfekt" - följt av att Adamson tog hem grunderna till sitt Brighton och adderade stråkar och blås varefter han mixade plattan.<br/><br/>- Vi behöver alltid en producent för att foga samman fyra låtskrivares synsätt på vår musik. Från mina episka lån från Walker Brothers till Nikos mer intrikata referenser, och detta klickade fullständigt. Vi släppte massor av beslut till honom.<br/><br/>I en av låtarna, "Tombstones", har Adamson även tagit in en duettpartner till Carlson, brittiska Martha Skye Murphy, och fortsätter en tradition med duetter på Weeping-plattor (tidigare bl. a Ane Brun och Anna Ternheim). <br/><br/>Eftersom bandet ganska nyligen avslutat en julturné blir det en relativt sett lugn start på liveaspekten av "After Us". Man inleder dock ytterst ambitiöst i vår genom att presentera albumet i sin helhet, följt av ett andra set med äldre material, på konserthusen i Göteborg (16/4) respektive Stockholm (17/4). <br/><br/>- Det blir speciellt. Jag tror alla i bandet såg några av sina första konserter på Konserthuset. Ola såg Deep Purple där redan i början av 1970-talet, säger Magnus.<br/><br/>Weeping Willows och kvalitativ musiknostalgi. Som handen i handsken. VI är många som är extremt tacksamma för det. Nu kommer nästa kapitel. "After Us". <br/><br/>SLUT

Den nya utgåvan innehåller sju spår som inte funnits med på albumet tidigare. Däribland "Cheap Thrills feat. Sean Paul" och nya "The Greatest feat. Kendrick Lamar". De andra fem låtarna består av en Alan Walker-remix på "Move Your Body", en soloversion av "The Greatest" och de nya låtarna "Confetti", "Midnight Decisions" och "Jesus Wept".

Albumet "Firepower" är gruppens artonde studioalbum. Plattan inbegriper fjorton klassiska metallåtar som har producerats av bandets sedan länge trogne vän och kreativa vapendragare, Tom Allom, tillsammans med Grammy-vinnande producenten Andy Sneap. Allom står bakom samtliga releaser av Judas Priest mellan åren 1979 och 1988 inklusive klassiker som "Unleashed in the East", "British Steel", "Screaming for Vengeance" och "Defenders of the Faith".<br/><br/><b>RECENSION</b><br/><br/><p class="rnr-4"></p><br/>Det har gått tre år sen Judas Priest stod på svensk mark för vad vi trodde skulle bli sista gången. Redan då hade bandet en återvunnen energi som saknats tidigare. Rob Halfords sång var mer imponerande än på länge och allt tydde på att bandet skulle lämna oss med flaggan högt. Ack så fel man hade dock, för i sommar återvänder de ännu en gång till Sverige och Sweden Rock Festival. Med dessutom en ny skiva i bagaget, bandets artonde i ordningen.<br/><br/>Föregående skivsläpp, "Redeemer of Souls" och "Nostradamus", är i mitt tycke ganska så mediokra. De innehåller en salig blandning låtar som dels imponerar och dels passerar helt obemärkt. Märk då min förvåning när tre singelsläpp från "Firepower" tyder på en skiva som faktiskt återspeglar den återvunna energin jag tidigare pratade om.<br/><br/>Tre låtar, tre singlar som troligtvis är mycket strategiskt valda, då man redan där förespråkade den 2018-års epos som Priests senaste skiva är. Att "Firepower" inte innehåller ett enda svagt spår är något jag förhoppningsvis får medhåll för och som bevisar att Judas Priest är tillbaka, starkare än någonsin och levererar en skiva som man aldrig hade förväntat sig av dessa hjältar år 2018.<br/><br/>Inledande titelspår "Firepower" är allt man någonsin önskat från en öppningslåt. Ribban ligger skyhögt redan här och sätter prägel för resterande spår. Efterföljande "Lightning Strike", som också var första singeln, påminner om forna stjärndagar och "Evil Never Dies" låter som en låt som hade kunnat platsa galant på "Painkiller".<br/><br/>Vad jag verkligen älskar med detta band är att man inte är rädd för att ta ut svängarna och blanda hårda, snabba låtar med lugnare och mer känslosamma. Från "Evil Never Dies" till "Never The Heroes" och från "Lone Wolf" till avslutande ballad "Sea of Red". Alla komponenter finns där.<br/><br/>Det märks att senaste tillskottet Richie Faulkner har blivit varm i kläderna vid det här laget och samspelet med Glenn Tipton går inte att ta miste på. Det svänger något så in i bommen! Gång på gång bevisar Rob Halford vilken metal gud han verkligen är med de klassiska falsettskriken som får nackhåren att resa sig i låtar som "Evil Never Dies", "Necromancer" och personliga favoriten "No Surrender" som bara bevisar att han fortfarande kan!<br/><br/>Ljudbilden signerad producenten Tom Allom, som arbetat otaliga gånger med bandet tidigare och Andy Sneap har definitivt bidragit till det resultat som når oss. Det är snyggt polerat, med de rätta elementen vid sin plats.<br/><br/>Jag är fräck nog att våga påstå att detta är den bästa skiva Judas Priest gjort sedan 1990-års "Painkiller" och som definitivt fortsätter bära Priest-fanan högt.<br/><br/><b>Bästa låtar:</b> Firepower, Never The Heroes, No Surrender<br/><br/><b>Effie Trikili</b><br/><a href="http://www.rocknytt.net">ROCKNYTT</a>