PGM

Bo Kaspers Orkesters femtonde album, "Just när du trodde allt var över" är ett nytt kapitel i bandets långa karriär, efter en rad album och otaliga turnéer runt om i Norden.<br/><br/>Den här gången har bandet samarbetat med producenten Peter Kvint (bl.a. Albin Lee Meldau, Molly Hammar, Eah Jé, Darin och Morten Harket), som har bidragit med en ny konstnärlig dimension och riktning. Resultatet är en samling låtar som bevarar Bo Kaspers Orkesters karaktäristiska uttryck, samtidigt som nya ljudlandskap utforskas.<br/><br/>Under tre och ett halvt decennium har Bo Kaspers Orkester med nyfikenhet, musikalisk lekfullhet och en unik känsla för berättande rört sig sömlöst mellan jazz, soul, pop, funk och visa. Drivkraften har hela tiden varit densamma: att utforska och utveckla sitt sound. "Just när du trodde allt var över" är inget undantag. Musiken känns både välbekant och ny, med låtar som speglar vardagen och samtiden och texter som berör och väcker eftertanke.

Adeles debutalbum "19" innehöll hits som "Chasing Pavements" och "Cold Shoulder", toppade Englandslistan och har sålt över två miljoner ex. Hon nominerades till Mercurypriset och vann två amerikanska Grammys.<br/><br/>Uppföljaren "21" är till största delen inspelad i Malibu med den legendariske producenten Rick Rubin samt i London med Paul Epworth. "21" är utan tvekan ett av 2011 års största album.<br/><br/>"...Adele har döpt sina album efter hur gammal hon var när de spelades in: debuten "19" följs nu av "21". Medan "19" tyvärr gick spårlöst förbi i Sverige växte ryktet om den i framförallt USA där Adele fick två Grammy. Det är även amerikanskt musikliv, med sin organiska blandning av soul, blues, country, jazz och gospel, som präglat uppföljaren. Rick Rubin har också producerat fyra spår.<br/> <br/>Om man ska hitta album med lika jämnstarkt låtmaterial får man gå tillbaka till album som Carole Kings "Tapestry" och Elton Johns "Goodbye Yellow Brick Road". Precis som på Norah Jones debut är också arrangemang och produktion själva essensen av amerikansk musikprofessionalism, med den skillnanden att tempot och energin hos Adele är det dubbla.<br/> <br/>Och Adeles röst, herregud. Jag kan nästan bli avundsjuk på den som fortfarande har kvar upplevelsen att höra sånger som "Turning tables" för första gången."<br/> <br/>Jan Gradvall - DI Weekend 2011-01-28

Äntligen är Dinosaur Jr.s sjätte studioalbum sedan återföreningen här! 'There Near' följer upp hyllade 'Sweep It Into Space' från 2021 som togs emot varmt av såväl fans som kritiker. Det<br/>nya albumet skapades i korta, intensiva stötar under loppet av ett år i Amhersts Bisquiteen Studio av kärntrion - Murph, Lou Barlow och J Mascis - med gästspel av Ken Mauri på orgel och piano.<br/>Som förväntat dånar albumet från början till slut. Js gitarrton är här råare än vanligt, men låtarna uppvisar en mjukare textmässig sida denna gång. Lous två bidrag är visserligen musikaliskt lugnare, med vänliga melodier, men hans texter skär som knivar. En modern klassiker har levererats.

Rossi Francis: The way we were vol 2 [CD]

Phoebe Bridgers är tillbaka med sitt tredje album "Lost Weekend" och förväntningarna är enorma. Albumet tar stora kreativa satsningar men är tveklöst Phoebe Bridgers, vilket hörs på den hyllade förstasingeln "Lost Boys". Med fyra Grammys (tre med boygenius, en med SZA) och en Brit Award är hon inte bara en hyllad artist, hon är ett fenomen som nu befäster sin position på tronen.

Hosono, grundare av Yellow Magic Orchestra och Happy End, upplever just nu en sen karriärrenässans. Hans fem decennier långa arv lockar ständigt nya fans och hyllas av artister som Mac DeMarco, Vampire Weekend och Harry Styles. Själv formad av amerikansk musik inspirerar hans verk nu en ny generation västerländska artister. På "Yours Sincerely", hans 23:e album och första album på sju år, fortsätter den 78-årige artisten att tänja på gränserna. Genom ömsint psych-folk och avantgardepop reflekterar han över moderlig medkänsla och barmhärtighet.

De amerikanska hårdrocksveteranerna Spread Eagle med sitt efterlängtade fjärde studioalbum "The Brutal Divine". Kända för sin råa energi och kaxiga gatuattityd bjuder bandet här på en mörkare, tyngre och mer dynamisk skiva. Med Ray Wests omisskännliga röst, knivskarpa riff och ett dånande groove beskrivs albumet som en intensiv och adrenalinpumpande åktur av metal och punk. Detta är äkta hårdrock levererad med övertygelse, attityd och eld.