Memoarer & Biografier

<b>'There's no easy way to share your story with the world, but I'm an optimist to the core and refuse to be defined by my tragedies. Life can shake you up and tear you down, but even when you're at your worst, there's hope, and you have an opportunity to rebuild.'</b><br/><br/><i>Heroes </i>and <i>Nashville </i>star Hayden Panettiere reclaims her story in a remarkably candid memoir.<br/><br/>Hayden Panettiere's career in entertainment began before she was old enough to walk. From early commercials to film and television roles in hits like <i>Remember the Titans</i>, her career unfolded in the public eye resulting in tremendous success by her early teens. She had become a fixture of early-2000s pop culture, earning acclaim for performances in <i>Heroes</i>,<i> Nashville </i>(which earned her two Golden Globe nominations) and beyond-while quietly carrying the weight of expectations that came with being Hollywood's "It girl."<br/><br/>Behind the image was a far more complicated reality. As Hayden entered adulthood, the industry that once felt playful grew unforgiving. The pressure placed on young performers, the hefty price that often comes with fame, and how quickly someone else can take control of your story. She recounts being scrutinized by tabloids, watching her body and private pain become public property, and performing storylines on-screen that echoed trauma she was living through off camera.<br/><br/>In this memoir, Hayden shares a rare and intimate glimpse into her life behind closed doors opening up about postpartum depression, addiction and recovery, trauma, domestic abuse, and loss. She holds nothing back as she reflects on the moments she calls "lifequakes"- experiences that fractured her sense of self and forced her to rebuild it from the inside out.<br/><br/>In <i>This Is Me: A Reckoning</i> Hayden showcases her most vulnerable role yet . . . this is her story on her terms.

Så fort någon skriver om <i>Solstollarna</i> flödar sociala medier över av känslosamma kommentarer, inget annat fenomen av liknande karaktär genererar fler inlägg trots att det nu gått över 40 år sen första serien sändes. Vårt julprogram <i>Toffelhjältarna</i> röner inte alls samma uppmärksamhet trots bättre betyg och högre tittarsiffror, närmare 3,5 miljoner satt bänkade. <br/><br/>Johannes Brost och jag stod i baren på nya Club West End när Mick, Keith och Brian steg in genom entrén. Det var väl min syster Ingela som raggat upp dem någonstans, fråga mig inte var eller hur, hon var expert på sådant. <br/><br/>Som popmusiker var det förstås kul att träffa Stones, men jag var trött och gick hem till Fersens väg och kröp ner i min säng. Vaknade av att någon ruskade liv i mig, det var Mick som undrade var han kunde sova. Sen kom även Keith och Brian in i mitt rum som från golv till tak var dekorerat med Beatlesbilder, bara en enda ynka liten poster på Stones fanns i ett hörn. <br/><br/>Dan därpå slog vi oss ner i familjens nedsuttna Chippendalesoffor med akustiska gitarrer, Brian och Keith gav sig tusan på att Mora och jag skulle lära oss riffet till deras listetta Last Time . Det tog sin lilla tid, alldeles för avancerat för oss. Men till slut så ... <br/><br/>Senare samma kväll ägde den omtalade festen rum som finns dokumenterad i Magnus Gerttens och Stefan Bergs prisbelönta film Rolling Like a Stone. <br/><br/>Ingela och jag hade med familjen flyttat till Fersens väg redan året jag fyllde elva, och jag bestämde mig nästan omgående för att här vill jag leva, jag älskade varenda liten vrå. En journalist som ville veta min levnadshistoria förvånades storligen över att jag bott hemma ända fram till min 30-årsdag, och då var det dessutom inte jag som flyttade. Det var mamma och pappa som fick ge sig i väg. Rubriken löd: Hans föräldrar flyttade inte hemifrån förrän han fyllde 30. <br/><br/>Så Ingela och jag bodde kvar i vår sjurummare under många händelserika år. Inte bara Stones har sovit över på denna ärevördiga adress, alla kända rockartister som kom till Malmö tittade in men också författare som Jacques Werup och förstås vår granne Åke Cato. <br/><br/>När jag till slut måste lämna lägenheten begav jag mig till kvarteret där min blivande kollega Per Dunsö höll till. Under en intensiv period mellan 1975 och 1990 medverkade vi i 16 tv-serier, de flesta nu med ålderns rätt behagligt insomnade.<br/><br/>Avslutningsvis, det här är ingen apologi. J'accuse!

"Tänk dig att flaskmata en nyfödd harpalt. Tänk dig att den bor i ditt hem, trummar med tassarna på ditt täcke för att få din uppmärksamhet. Tänk dig att den som vuxen sover i huset om dagarna och springer fritt om nätterna och till slut får egna ungar i din trädgård. Allt det här hände mig."<br/><br/>Under pandemin lämnar den politiska rådgivaren Chloe Dalton London för landsbygden och hittar en nyfödd men skadad harpalt. Hon tar hem den, trots att vilda harar sällan överlever i fångenskap. Mot alla odds växer en djup och ömsint relation fram. Haren lever fritt om nätterna och återvänder till Chloe varje dag. Trots rädsla för rävar, rovfåglar och människor, försöker Chloe aldrig hålla haren inomhus. För varje gång den lämnar huset vet Chloe att det kan vara sista gången. Men att hålla kvar haren vore ett annat slags död. <br/><br/><i>Haren och jag</i> är en fängslande och vackert skriven berättelse om en oväntad vänskap mellan människa och djur. Chloe Dalton delar med sig av sina upplevelser av att uppfostra en vild hare, samtidigt som hon väver in reflektioner om natur, tillit och vår bristande förståelse för det vilda liv som finns alldeles intill oss. <br/><br/>Boken har nominerats till flera prestigefulla priser och utsedd till Årets bok av bland andra The Sunday Times, The Observer och Financial Times. CHLOE DALTON är författare, politisk rådgivare och expert på utrikespolitik. Hon har arbetat i över ett decennium inom det brittiska parlamentet och på Utrikes-och samväldeskontoret, där hon har varit rådgivare och skribent åt flera framstående personer. Hon delar sin tid mellan London och sitt hem på den engelska landsbygden. Haren och jag är hennes debutbok. <br/><br/>Vinnare av Wainwright Prize Book of the Year Vinnare av Wainwright Prize for Nature Writing Nominerad till British Book Awards Book of the Year Nominerad till The Women s Prize for Non-Fiction Nominerad till The Hatchards and Biographers Club Best First Biography Prize <br/><br/>"Detta är underbar läsning" 5/5 BTJ <br/><br/>"En bladvändare" Naturmorgon i P1 <br/><br/>"Betagen läser man om Chloe Dalton, hos vilken insikten djupnar om att månaderna med haren bara är 'en liten ö i tiden'. Den korta tidsskärvan öppnar hela naturen för henne." UNT "En fascinerande, tänkvärd berättelse om relationen mellan människa och djur." Aftonbladet

Hon vigdes till präst med en stark tro på Gud och framtiden. Bara några år senare rasade allt. <br/><br/>Under nästan tre decennier blev psykiatriska avdelningar, tvångsvård, självmordstankar och handlingar, och en förlamande ensamhet hennes verklighet. Samtidigt kämpade hon med en fråga som aldrig lämnade henne: <br/><br/>Var fanns Gud när mörkret var som djupast? <br/><br/>Ensamhetens pris är en ovanligt öppen och modig berättelse om bipolaritet, psykisk ohälsa och kampen för att överleva när hoppet gång på gång tycks försvinna. Men det är också en berättelse om återhämtning, vänskap, kärlek, djurens läkande kraft och en tro som inte dog, bara tystnade. <br/><br/>Med en prästs unika perspektiv skildrar Agneta Hudding hur det är att både bära tron och samtidigt kämpa för sitt eget liv. <br/><br/>En gripande livsberättelse om människans skörhet, om hoppets envishet och om att det faktiskt går att hitta hem, även efter de mörkaste åren.

Carola Häggkvist, en av Sveriges i särklass största stjärnor, berättar äntligen om livet i strålkastarnas sken, om uppväxten, männen som ville styra hennes karriär, om kärleken hon fann och miste, och barnet som förändrade allt. Hårdbevakad och omskriven tar hon nu tillbaka rätten till sitt liv och berättar med egna ord, och genom sina dagböcker, om triumfer och motgångar, om stunder av glädje och av sorg. Om passionen, drivet, tron - och livet bakom rampljuset.<br/><br/>I <em>Jag är Carola</em> får vi för första gången möta människan bakom ikonen som fascinerat oss i decennier och aldrig slutat gå sin egen väg.

Mats Mikael Dubois, eller Svullo för de flesta, är komikern, skådespelaren, sångaren och artisten som avslutade sitt liv i en källare i Huddinge blott 46 år gammal.<br/> I denna bok berättar Mickes kompis Lasse Jansson om alla dråpligheter och mycket annat som hände i Micke Dubois sällskap. Saker som vi övriga inte får ta del av när ridån fallit och rampljuset slocknat. Som läsare får vi följa med på turnéer, bilutställning, krogbesök, hockey­matcher och mycket annat. Micke Dubois Den roliga historien är en bok där man får känslan av att krypa in under skinnet på Micke och lära känna honom totalt. Lasse Jansson umgicks intensivt med Micke i femton års tid och är en av dem som kände honom bäst, så en mer lämplig författare till en bok av detta slag går knappast att finna.<br/> Förutom Lasses egna minnen och de är ganska många, har han inter­vjuat andra personer som varit inblandade i Micke Dubois liv, bland andra Hans Crispin, Conny Bloom, Sven Hallberg och Mickes mamma Ulla.<br/> Bokens undertitel, Den roliga historien är ingen överdrift. Många garv utlovas.<br/> Det räckte med att vi lämnade kommungränsen för att det skulle börja hända grejor. Ibland behövde vi inte ens ge oss av. Det hände roliga saker även på hemmaplan, säger Lasse Jansson.<br/> Micke Dubois Den roliga historien är en berättelse om mannen som var tjugo år före sin tid inom stand-up komedin och är ett dokument om hur det funkade inom nöjesindustrin förr i tiden.

Syskonen Angie och Polly är djupt upprörda när de anländer till fosterhemsmamman Cathy. Deras äldre halvsyster, Ashleigh, har anklagat deras pappa för något fruktansvärt, och de två yngre syskonen har omhändertagits för deras egen säkerhet.<br/><br/>Cathy försöker lugna tjejerna, men de är otröstliga. De längtar efter sin mamma och pappa, som de älskar innerligt. Vid en första anblick verkar tjejerna ha blivit väl omhändertagna, men när de så småningom känner sig trygga och börjar öppna upp sig blir det tydligt att något är väldigt fel. En kommentar som fälls i förbifarten blir början på ett händelseförlopp som förändrar allt.<br/><br/><b>Cathy Glass</b> har varit familjehemsförälder i över tjugofem år och har under denna tid tagit emot fler än etthundrafemtio barn i olika åldrar och med varierande bakgrund. Hon håller kurser för familjehemsföräldrar och tar fram nya arbetsmetoder och riktlinjer. Cathy har tre egna barn, varav ett, Lucy, adopterades efter en lång tids familjehemsplacering.